Nu ska jag skriva och försöka förklara hur jag fungerar..

Jag fungerar så att jag blir så jävla "kär" men jag blir inte kär, inte i killar.

sorry guys.. men så är de faktiskt.

Jag tror att jag är så jävla kär och att de leder till att jag älskar dom, men jag gör inte de.

Jag har hela tiden sagt att jag är bisexuell men jag tror faktiskt inte de längre.

Om jag måste välja antingen hetro, bi eller homo så väljer jag homo, för jag är inte hetro, jag är inte bi, jag är faktsikt homosexuell.

jag vet inte hur det hela kom sig riktigt, men jag blev riktigt kär i den tjejen,

åh gud. jag kände en känsla som jag aldrig kännt innan, jag kan inte förklara den och jag kan heller inte säga att jag visste att jag va totalt förälskad, för de visste jag inte att de va så det kändes, jag hade ju alltid trott att jag va så sjukt förälskad i en kille. men nu vet jag, efter mina två förhållande med tjejer så är de bara tjejer jag blir är.. 
Men de är inte lätt att hitta en tjej som man verkligen faller för och som faller för en tillbaka. 
Det är så jävla svårt att hitta den "rätta" tjejen som man vill leva med.

Men nu vet jag i alla fall, jag är lesbisk. 
Killar är bara ett "objekt" för mig.
Det är liksom ingen kille som jag känner "omg så sjukt het, han vill jag ha! han vill jag ha i natt!" 
det är mer tjejer, och då är inte "one night stand" utan då är de "omg, hela livet med henne hade inte jag sagt nej till!"

Lite av min sanning är att jag är rädd för att bli kär, för att jag är rädd för att bli sårad.